macknow

Det kommer lite i skymundan, men vi har det ju ganska bra emellanåt också, med lite jävlar annamma så får vi det mesta att fungera.

 

Fina är dom iallafall, allihopa!

 

Det känns verkligen som att jag bara ältar och ältar just nu, men det är där bloggen kommer in, det är här jag ger utrymme för mitt ordbajsande just nu. Annars hade jag förmodligen tjatat öronen av mina nära.

 

 

Något som känns konstigt är att vi , jag och Mogge, har dåligt sammvete, fast det är på skolan dom vägrar att hjälpa.

Vi försöker så gott vi kan att få vardagen att bli så bra som möjligt för alla våra 3 barn - bildschema, förberedelser, schema för vem som gör vad och när, motorikträning, avslappningsövningar och träningen av det sociala som han faktiskt behöver osv, osv...

Det är ju skolan som har fått en resurs för Alfons, som han visseligen inte får använda sej av. Som läraren har bestämt att han inte behöver.

Fast rent krasst så skulle inte resursen ifråga vara där om inte Alfons var där. Vem använder upp Alfons "skolpeng"?!

 

Nej, vi vill se resultat!

Vi vill se att Alfons trivs i skolan och inte låtsas vara sjuk för att slippa gå iväg på morgonen.

Vi vill se allt det possitiva läraren pratade om innan Alfons började på den nya skolan, hur spännande det skulle bli att jobba med honom osv..

 

Hade vi vetat hur bra han hade det i Kövra, så är jag inte säker på att vi hade flyttat.. Eller rättare sagt, hade vi vetat det vi vet nu, så hade vi nog bott någon annan stanns.

Det lätt att vara efterklok...

 

 

Just kommit hem efter 25 timmar på jobbet. Skönt att komma hem på kvällen när alla barn sover, även om jag saknat dom medans jag jobbat så är kvällarna heliga här hemma. Då vill jag hinna prata med Mogge utan att bli avbruten, ligga i soffan med vetskapen om att jag inte behöver resa mej på ett bra tag eller bara ta en promenad.

 

För några veckor sen hittade jag den här teckningen i Alfons skolväska. Det var lite jobbigt :(

Många har svårt att se Alfons problematik från början, eller om man inte teäffar han så ofta. Svårt att se genom alla hans kunskaper. Han skriver bra med både stora och små bokstäver, han läser flytande, han ritar fint och rimmar som värsta poeten. Han talar och förstår vilket också är helt obegripligt enligt vissa, för är man autistisk då ska man sitta i ett hörn och gunga och endast kunna räkna ut de svåraste mattetalen, typ. Men det är FEL! Alla är olika även inom autismspektrat och det Alfons har svårt för är att reglera, vad är lagom? Typ: • lagomt glad (hur är man glad utan att skrika ut sin glädje) • lagomt arg(är man arg så slåss man eller lägger sej platt på mage pch stirrar ut i tomma luften), •lagomt mätt (mätt är man inte först man kräks eller mår illa) • anstränga sej lagom (antingen sitter man bara stilla eller så springer man tills man nästan svimmar) • spela lagomt mycke dator/surfplatta (spelar ofta tills han glömt att gå på toaletten, äta osv) Alltså anstränga sej lagomt. Hans huvud går på högvarv hela dagarna, han tar in så mycket information hela tiden så hans hjärna nästan kokar så när han kommer hem från skolan så orkar han inte mer. Han lyssnar inte, han pratar inte normalt, han skriker pch kan intee konsentrera sej på något alls. Det är med det här jag skulle vilja ha ett samarabete med skolan, för att ge Alfons rätt förutsättningar för att klara av ett helt vanligt liv och till att börja med en helt vanlig dag. Men där brister det.. som sagt, här behandlas alla lika. 

Vad fan ska man göra?? Jag vet att mina inlägg blir svamliga, men jag har tusen tankar som har vart instängda ett tag som måste ut. Det ska nog gå att komma ikapp och mena ut alla tankar så småning om, jag får ha tålamod med mej själv helt enkelt.

Och inte går bryta raderna heller??

Det var inte igår jag var här inne och skrev. Det var innan vi flyttade från kövra om jag inte minns fel..?

 

Vi har iallafall sålt huset i kövra och köpt ett kedjehus i fåker. Mer barn och socialt umgänge för oss vuxna samt något närmare till stan, var det som lockade oss att flytta.

I huset och området trivs vi jätte bra, men hade jag vetat att det skulle innebära att vi dagligen skulle behöva kämpa för att få våran son, som råkar vara född med diagnosen atypiskautism, att gå till skolan varje dag, att han ska få den hjälp han har rätt till för att få ett så "normalt" liv dom möjligt i framtiden och att han inte ska behöva må som han mår.. Alfons mår inte särskillt bra nu och det är svårt att få ett bra samarbete för alfons skull när kommunikationen mellan mej och skolan inte fungerar. När skolan vill att han behandlas som alla andra.. Hur behandlar man alla lika? Alla är vi olika hurvida vi vill eller. Men en sak är säker, vi kommer inte att ge oss! På ett ellet annat sätt så ska Alfons och våra andra barn ha det bra. Eller bäst! Jag kommrr förmodligen börja skriva här igen för att få ut mina tankar. På något sätt känns ändå det dumt att klaga när det finns dom som har det så mycket värre, men det kan jag inte ta hänsyn till hela tiden, nu sätter jag min familj i första rum!