funderingar så här på kvällskvisten..
För oss är det långt ifrån en självklarhet att någon vill låna våra små älsklingar en natt eller (tänk!) en hel helg och absolut inget vi tar för givet.
Dock hade vi kanske trott att det skulle finnas lite mer intresse eller vilja att umgås med våra barn, men fortfarande inget vi tagit för givet..bara trott!
Nu är det som det är och inget vi kan påverka och tjata är uteslutet! nej nej..
Men eftersom det är som det är, så sitter jag här med dåligt samvete och tänker det kanske var onödigt att "förbruka" en barnvakts dag, för ja, det känns som att man verkligen måste spara och bara fråga när det verkligen kniper.. och nu gjorde det ju inte det, alltså kanske det hade vart bäst att spara det här dygnet till en dag då det verkligen behövts.
Visserligen har jag lika dåligt samvete när vi måste be om hjälp med barnen, att be om barnvakt kan vara det absolut värsta vi vet!!
JAg fick frågan av en vän som undrade hur sällan vi skulle ha barnvakt när vi fick ett tredje barn..
"lika sällan som nu, ca 1 gång per år..max" Det blir liksom ingen skillnad med 2,3 eller 4 barn för våran del.
Nu, när vi har barnvakt delar vi på barnen när de har barnvakt båda två, för jag tror att barnen behöver tid på varsitt håll, men visst vore det toppen om båda barnen fick möjlighet att vara på samma ställe tillsammans och vi föräldrar fick slippa planera, köra, packa, stöka, fundera och fixa så långt i förväg som vi gör nu.
Vi vet t e x inte alls hur vi ska göra med barnen när jag ska snittas i Maj/Juni, men det börjar redan bli dags att fixa det!
jaja, svammel och dravell! Vi älskar att vara med barnen och vi har själva valt att ha barn inget snack om den saken, men man tänker ju ändå...
Hej! Jag brukar läsa din blogg, kan ta hur jag vet vem du är senare nån gång en lång historia.
Vi har samma problem/bekymmer vi och känner samma sak om att inte förbruka barnvaktstimmarna till ingen nytta det ska vara döviktigt innan man användr barnvakt. Fast man vet att vi vuxna skulle kanske behöva få åka en dag/natt till stan o sova över utan ungar kanske bara gå ut och äta el gå på bio etc, men barnvakt då? hmmmmm hur gör man.
Nu hade vi barnvakt för 2 veckor sedan med grannens tonåring o grannen som backup funkade och var helskoj att få bara vara vuxen. Men annars blir det aldrig av. Sen blir jag lite sur på kompisar som har det förspännt med farmor som kommr o hämtar barnen bara för att de vill, när då inte kompisen förstår hur jag menar med att inte offra barnvakltstimmar på onödiga aktiviteter.
Ha det gott och lycka till med 3an
När Jeppe och Amanda var små hade ju jag lyxen att ha deras mormor på gångavstånd plus att hon dessutom var sjukpensionär.
Nu vet ju jag att det finns en morfar som saknar Alfons och Kelly och gärna skulle träffa dem oftare, men han är inte sjukpensionär. När ens egna liv går i 180 hela tiden (jag kan inte minnas när vi hade en ledig helg utan hockey, jobb, husbygge mm mm sist) är det inte lika lätt.
Förhoppningsvis lugnar det ner sig även för oss (helst innan vi går in i väggen) och då finns det säkert mer tid för barnen.
Annars tycker ju jag att det är helt okey att fråga. Det kan inte bli mer än ett nej.
Jag håller med Mona! Man kan inte mer än fråga och få ett nej och frågar man ett tag i förväg kanske det är lättare få till. Packa, planera, köra, fixa m.m, Tänk om alla som ville fick uppleva det för sitt barn.
Jag känner igen mig. Jag lämnar inte ens bort mina barn när jag är sjuk, det finns aldrig tid för mig att vila när jag är sjuk. Går ut o gör nåt roligt tillsammans bara jag o Peter gör vi inte heller, vi hinner liksom inte (eller ens orkar.) När jag "skaffar" barnvakt är när det är jobb och krisar med nån hämtning eller om jag verkligen är jättedålig och inte orkar ta hand om dom. Nå gång har det hänt att dom har fått varit hos farmor o farfar, eller momma, när vi storhandlat. Men ofta känner jag en tidspress att man måste skynda sig eftersom den som är barnvakt satt lite sitt eget på paus medan vi ska göra det vi ska göra och sedan skynda sig för att hämta igen. Jag känner att man får välja, och ha barnvakt när det verkligen är ett måste. Kanske tar man på sig för stort ansvar, jag vet inte?! Sen är det imte så roligt att fråga efter barnvakt heller när man tror att den som blir tillfrågad kanske ska bli glad men istället möts man av ett "nja, njä..jag vet inte..kanske..ja men ok då..det går säkert o lösa". Då känns det som att man mest är ivägen, och då fixar jag det hellre på annat sätt. Jag möts hellre av ett rakt "Nej, jag är ledsen men det går inte jusst idag. Annars hade jag jättegärna velat" Det är ett sånt svar jag vill ha, att man kan föra en öppen dialog. Då känns det lättare att fråa nästa gång. Jag vill att den som får låna mina barn ska tycka om det, inte att det ska kännas som både jag och dom är nån slags börda. Och hellre nej, eller ett Nja.
Jösses vad långt det här blev nu känner jag. Men du kanske förstår min poäng ändå? :) Sköt om er.
