Tjatig?
Idag efter att barnen slutat dagis åkte vi till Sandra och Stella för att äta mat med dom, vi han inte mer än in till dom innan Alfons började få sina utbrott. Utbrott på utbrott..
Han skriker, slänger saker, slåss, grinar, och är allmänt elak. Jag ger han chans på chans att bättra sej, men inget hjälper. Det blir som en ond cirkel alltihopa som tillslut slutar med att jag bryter ihop i gråt. Och jag vill inte vara ledsen på grund av att jag har en jobbig son, det är jätte hemskt att känna att man inte kan tampas med sina barn utan att själv bryta ihop i antingen gråt eller i ren och skär ilska. Jag vill inte!!
Jag vet inte vad som ska hjälpa mej eller han?!?!
Det går heller inte att förklara eller diskutera med honom eftersom han inte förstår så bra.
Tex:
Andra barn i hans ålder brukar förstå att när mamma börjar gråta så är det nog, men inte han.
Andra barn brukar man även kunna förklara för att om du kastar den där grejen så blir mamma arg.
Eller om han gör illa någon (Kelly) vill jag att han ångrar sej innerligt när han säger förlåt, men det gör han inte, för han är förlåt bara ett ord för honom, det har ingen särskild mening för han.
Osv osv...
Hur ska jag göra?! Förslag någon??
JAg börjar känna mej desperat!
Som när jag jobbar, då saknar jag barnen så otroligt mycket hela dagarna, men när jag väl kommer hem är allt ett enda kaos som jag bara vill ifrån... Så ska det inte vara!
jaja, det är tur att man älskar sina barn så in i norden annars vette tusan vad jag hade tagit mej till!
Stalla och Sandra kom så lägligt hem från Brunflo med våra pizzor när vi kom dit.
Alfons och Stella matchade rätt bra idag :)
Kellan mitt lilla bustroll :)
Huvva, låter inte roligt! Man älskar ju sina barn till tusen men jag förstår att de ä rjobbigt och att du inte vill vara hemma! Går de inte att försöka visa honom förlåt på något sätt. Han kanske inte förstår hur man ska göra?!? Eller är de fel? Ska fråga mamma hur man kan göra tror att hon kan lite om sånt faktiskt! Ger lite styrkekramar från oss till er!!!
Uscha, började gråta när jag läste ditt inlägg nyss... Nej, så ska man absolut inte behöva känna. Huvva...jag lider verkligen med dig och hoppas att det finns någon slags hjälp för er så att du kan få njuta av både Alfons och Kellys småbarnsår NU. Det ska inte enbart vara en pina som man vill ta sig vidare förbi ju! När ska du få komma tillbaka på hab då? Dom måste ju kunna ge dig tips och råd om hur ni på bästa sätt ska hantera olika situationer?
Usch, stackare! Du har det nog kämpigare än de flesta, riktigt hårt! Såklart älskar du Affe mer än livet, men du har det tufft och måste även få tycka att det är det. Det är normalt och fullt tillåtet!
MEN. Såklart är det det jobbigaste avallt att känna så, att bara vilja fly ifrån det. När du jobbar och längtar efter barnen så är det ju de lugna stunderna du saknar, så det blir lätt ännu jobbigare om du komemr hem till kaos-tillfällena.
Det kommer säkert bli bättre när ni får mer vägledning från hab om hur no ska hantera de olika situtionerna,hoppas!!
Jag är nog inte rätt person att peppa, men jag vet hur det känns att inte orka vara mamma mera och det ÄR ine kul!! (Men rätt som det är så kommer ljusglimtarna tillbaka och man får samla lite kraft)
Allakramar i världen!! Puss på dig!
